Vad händer då något raderas eller stryks över? Carl Fredrik Reuterswärd ställde frågan med ett enkelt påstående: Ni läser nu vad jag har strukit över. (Läs sakta, läs om, begrunda, känn svindeln!) I minnet må tiden lösas upp, men bilden lämnar oss inte. Elena Tzotzi har kallat fenomenet för ”minnesbildens kropp”.
Jakob Simonson både bejakar och raderar rummet. Hans skulpturala målningar utgår från ett bestämt rum. Så var det på Galleri Ping Pong och CEO i Malmö, Krognoshuset i Lund eller i de nu aktuella lokalerna vid Jakobs Torg, där tolv konstnärer en gång startade Konstnärsbolaget 1973. Ja, varje rum har en historia, som sitter i väggarna. Men Simonson ser fönstren. Redan då han för sju år sedan gjorde installationen Synrand på Landskrona konsthall tillsammans med Patrik Aarnivaara, var det fönstren som samtidigt blev både konsten och konstens lokal.
Simonson målar på aluminium, lager på lager, varje skikt med ganska få pigment, så att färgens lyster byggs upp efterhand till ett annat rum.
Att dessa målade skivor upplevs som nya rum, har naturligtvis med ljuset att göra, men det går inte att förbise den faktiska relief som färgen bygger. Millimetertjocklek ur långsamheten. Här växer sakta ett rum fram, ja, egentligen det som återstår efter det att han har raderat ut det vanliga rummets kub till förmån för ljusinsläppen.
Radering och övermålning, för att inte tala om överstrykning, som den jag citerade ovan, det är förtätningar. Det går att uppleva Simonsons målningar som musikaliska, ja, minimalistiska, variationsverk, där några grundläggande drag läggs fast och upprepas. Men inför varje enskild målad aluminiumskiva vill jag gå ännu längre än till enkla konstateranden, för där upplever jag de tunnaste förskjutningar. Och i minimalistisk musik gäller förfinade kvartstoner och knappt skönjbara skillnader, skevheter. Här styr vinkeln ljuset, och det sker i ögonblicket, men desto längre tid har det som sagt tagit att måla, kanske upp till 150–250 strykningar. Olika antal lager ger variationer i färgen. Ytornas täthet skiljer sig åt. Synränder uppstår i själva övermålningen – är själva målningen.
Jag blir inte kvitt tanken på hur närvarande ”minnesbildens kropp” är i övermålningen – raderingen, överstrykningen. Väl sedd stannar den. Som ett sätt att backa in i ett minne eller ett rum. Där enstaka punkter – för att nu tala med Roland Barthes – blir bärare av helheten. Och Simonson går längre än till färglagren, eftersom målningarna också är skulpturer eller reliefer. I vinklar med relation till rummet, i stämmor och motstämmor, speglar och varierar – och skapar – de något typiskt i det rum där de är. Ett slags ögats arkitektur, där mellanrum, tomrum, alltså ett slags pauser, i byggnaden transponeras till betydelsebärande detaljer. Så förändras rummet, där också vi befinner oss. Bildernas tydliga efterklang lämnar oss inte.
/ Thomas Millroth