Synrand, spegelfolie på fönster, Landskrona Konsthall, 2009.
Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson är fascinerade av det modernistiska formspråk och den starka karaktär som kännetecknar Landskrona konsthall och de intresserar sig för kollisionen mellan byggnadens arkitektur och dess funktion som utställningslokal. Istället för att använda hallen som en utställningslokal för konst eller annan verksamhet vill de tömma den och sätta fokus på byggnadens arkitektur.
Konsthallen blir alltså utgångspunkten för deras projekt, konsthallen som ett mellanting av byggnad, skulptur och bild. Konstnärerna tar fasta på hallens fysiska uppbyggnad, rutnätet med kvadrater och rektanglar som finns överallt, och det repetitiva formspråk där betongstrukturen, fönstren/väggarna och golvplattorna upprepar sig utan ändringar.
Fönstren utgör den tydliga gränsen mellan inne och ute men transparensen medför att kontakten mellan insida och utsida blir så stor att konsthallen i sig själv blir undflyende. För att synliggöra byggnaden, både dess insida och dess utsida, och bryta betraktarens blick klär de fönstren med spegelfilm. Glasfasaden ut mot parken kläs till hälften med film uppifrån och ner till ögonhöjd medan den som vetter in mot atriumgården täcks nerifrån upp till ögonhöjd. Ytorna blir därigenom både transparenta och reflekterande. Det repetitiva mönstret upprepas men genom att spegelfilmen bryter fönstret i två delar skapas ett motsatsförhållande i själva fönstret. I snittet mellan de olika delarna tvingas två bilder med olika innehåll ihop.
Betraktaren står i fokus lika mycket som byggnaden och är en viktig del av själva verket. Den ser inte bara sig själv utan även andra besökare, som liksom själva byggnaden, speglas i fönstret samtidigt som blicken även kan söka sig utåt. Byggnadens karaktär som objekt förstärks och beroende på betraktarens längd och position och rörelse i eller utanför konsthallen, reflekteras olika delar av hallens interiör och exteriör. Ytan förändras genom de bilder som skapas på fönstren. Blicken både studsar och fortsätter, stannar upp och passerar, ser och ser igenom byggnaden.
/ Göran Nilsson