Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson samtalar med Sophie Tottie om sin utställning ”Synrand”
Tottie– Hur kommer det sig att ni bestämde er för att ställa ut tillsammans utifrån era ganska olikartade arbeten med grundvalar i skulptur respektive måleri?
Aarnivaara/Simonson– Vi arbetar båda med tredimensionella ytor som relaterar till kroppen och blicken. Ytor som man kan röra sig runt, ställa objekt eller fästa bilder på. Ytor som är fristående i rummet med en synlig stödstruktur. Våra intressen möts i det gränsland som inte kan annekteras av en byggnad, en bild på väggen eller den traditionella skulpturen som en sluten kropp. Vad vi har gemensamt är att våra arbeten ingår en dialog med olika områden (arkitektur, måleri, utställningsdesign och skulptur) och utifrån dessa influenser skapar vi verk som befinner sig i skärningspunkten mellan dem. Jag (JS) tror att det var bakgrunden till att vi bestämde oss för att tillsammans ta oss an Landskrona konsthalls arkitektur. Det var spännande att se vad som skulle hända kring de beröringspunkter som våra respektive arbeten har, och utifrån utställningsserien Spelplan forma en dialog kring byggnaden och situationen.
Tottie– I ert arbete på Landskrona konsthall fokuserar ni på konsthallens byggnad. Ni närmar er Jaeneckes och Samuelssons glashus som en modernistisk pärla. Konsekvent fullföljer ni husets tillsynes rationella logik som upphäver skillnaden mellan ute och inne med avsaknaden av vanligt byggda väggar inne i konsthallen. De enda väggar som finns är egentligen transparanta glasväggar ut mot parken och havet – och in mot den japanskt inspirerade gården. Ni har rensat bort allt överfödigt inne i konsthallen för att fullfölja denna logik. Går det egentligen att placera vertikalt hängande konstverk som t.ex. målningar i denna konsthall och fortfarande arbeta i samklang med arkitekturen? Eller kan man säga att det är en ständig konflikt mellan husets funktion och byggnadens tillsynes obändiga strävan att vara en del av landskapet? Tvingas konstnären förhålla sig till byggnaden lika radikalt som huset till omgivningen för att konstverken skall ha en chans att bli sedda? Eller blir konstverken helt enkelt godtyckliga objekt som inte kan konkurrera med arkitekturen om man inte förhåller sig till byggnaden?
Aarnivaara/Simonson– Ja, alternativen är få. Antingen så förstärker och framhäver man byggnadens struktur och karaktär eller så gör man ett radikalt ingrepp. Ett exempel på ett sådant ingrepp skulle kunna vara att bygga nya rum i rummet och ”stänga ute” byggnaden. Byggnadsstilen är väldigt svårforcerad. Det är en stil som skapar ett motsatsförhållande, ett för eller emot. Vi insåg rätt tidigt att det inte gick att jobba mot byggnaden. Om man inte gör något radikalt motsatt kommer byggnaden att överrösta konstverken, de kommer som du säger att kännas malplacerade. Jag (PA) kommer att tänka på Jenny Holzers verk i Neue Nationalgalerie i Berlin (samma stil som Landskrona konsthall) med LED-displayer i taket – det verket funkar väldigt bra med byggnaden. Det kanske handlar om att röra sig på ytan av byggnaden, fasad, golv och tak samt att konstverken inte sticker ut alltför mycket från ytorna. Byggnaden är så insisterande att även om man skulle negligera den och göra något helt friställt från den så skulle den i högsta grad göra sig synlig. Att hänga vertikala målningar går kanske om man relaterar dem till rummet och arkitekturen och då är vi ju där igen: att arkitekturen måste få en central roll. Man kan ju säga att vårt ingrepp är en form av vertikal målning, eller bild, men den utgår från och är nästan helt och hållet ett framhävande av rummen och byggnaden. Vi skulle kunna ha låtit byggnaden vara ifred. Vi kunde ha tömt den och låtit det vara därmed. Men det hade varit mer som att utrymma och överge byggnaden. Det är kanske inte det vi menar eller vill åt. Den står ju där att bruka. Nu uppammar vi ändå ett slags (re) aktion eller svar, vi skapar ett slags friktion mellan betraktaren och huset så att man inte bara ser och förbiser byggnaden utan bromsas upp och dröjer sig kvar i speglandets uppdelning av blicken och rummen. Att bygga ett rum i konsthallen; att gömma den befintliga arkitekturen med ny; bygga bort den. Detta utsuddande eller gömmande av byggnaden blir ju väldigt tydligt relaterat till byggnaden och är egentligen inte alls att bortse ifrån den. Fast det skulle ju kunna vara ett intressant tilltag, att stänga ute eller inne byggnaden...
Tottie– Arkitekturen har präglat mycket av diskussionen i samtidskonsten de senaste decennierna. Men ofta är det en speciell aspekt av arkitekturen som verkar vara gränsöverskridande gentemot konsten – och denna aspekt är ytan. Ni pekar tydligt ut att det är diskussionen om ytan mer än diskussionen om arkitekturen och hur ytan påverkar varseblivningen som är skärningspunkten där era arbeten möts. Det verkar helt naturligt att det just är byggnadens gräns, byggnadens glasväggar som utgör er mötesplats. Och detta trots att era tidigare verk i grunden verkar utgå från olika discipliner. Man skulle kunna påstå att det inte finns något motsatsförhållande i ert möte på Landskronas konsthalls glasväggar och att detta dessutom beror på ytans reflektioner – reflektioner som hjärnan bedrägligt ofta bortser ifrån. I ert användande av spegelfolie på fönstren tycks ni vilja fördröja blicken. Med blockeringen, reflektionen och transparensen åstadkommer er utställning Synrand på flera plan en frist för ögats tillsynes skarpa gräns. Ni understryker hur den transparanta väggen håller kvar såväl sedd som tänkt bild i en och samma yta. Spegelfilmen reflekterar betraktaren och blockerar utsikten samtidigt som den (lite beroende på ljusförhållandena) också är (halvt) transparent och släpper igenom – eller snarare – visuellt fångar parken utanför. Ögat sorterar lätt bort det som inte är i fokus men som betraktare kan man ändå viljemässigt låta spegling och halvt genomsläppt bild flyta samman i en yta. Det är som ni skapat ett fördröjt moment som måste upplevas på plats. Ögats behov att fokusera blir här markant. Var denna gräns för seendet något ni tänkte på när ni gav utställningen titeln Synrand? Var det ett mål att konfrontera betraktaren med det synligas utmarker? Eller är denna effekt som drabbar betraktarens synnerv ett resultat av att ni försöker stoppa arkitekturens teoretiska utopi (– en utopi som vill upphäva skillnaden mellan ute och inne – där glasväggen måste tänkas bort om denna önskan skall fungera)?
Aarnivaara/Simonson– Vi arbetar båda med och i förhållande till begreppet ”yta”. I mitt (JS) arbete med måleri och bild så hamnar ytan på ett sätt i fokus men existerar hela tiden i relation till rummet, både rummet bakom ytan och rummet framför ytan. Ytan utgör gränsen mellan två olika aspekter av rum (och ”arkitektur”) och denna yta är därför nästan totalt definierande för relationen mellan dessa två aspekter, rummet i vilket bilden befinner sig och rummet i bilden. I Synrand sammanfaller/ möts dessa två rum i spegelfilmens yta. Från mitt arbete för jag med mig ett försök att hitta bilden eller gränsen till bilden. Ett stadie där bilden bara nästan är en bild eller just nätt och jämt blir en bild. Ytan använder rummen på bägge sidor av sig och blir till en bild, ett tredje rum. Effekten av att lägga spegelfilm på fönstren i Synrand var svår att sätta fingret på. Vad innebar det och vilka effekter fick det? I och med att det inte är ett ursprungligt eller permanent ingrepp finns det ett med och ett utan. Det gör att man på sätt och vis samtidigt måste förhålla sig till två versioner. Man måste jämföra rummet med sig själv trots att det enda som finns att jämföra med är en dess egen spegelbild. Med titeln Synrand sökte vi efter ett begrepp som kunde framkalla en mental bild hos betraktaren och som förklarade utställningens fokus. Arbetsprocessen med att hitta ett passande ord var både en grundlig analys och ett spekulerande kring vad effekten av spegelfilmen skulle bli. Synrand är inte ett interdisciplinärt arbete med arkitektur i den bemärkelsen som till exempel konstnärsgrupperna N55 och Atelier van Lieshout (där arkitekturens funktion och sociala aspekter verkar stå i fokus). Utan istället förhåller det sig till arkitektur med en viss distans och använder konsten som en plats för att reflektera kring arkitektoniska former och ytor, arkitektur som bild, representation, tecken och skulptur. Om man ska tolka skulptur som något man går runt och tittar på och förhåller sig kroppsligt till och inte som en social skulptur med specifika funktioner och interaktiva element. Ja, ytan är vår gemensamma nämnare och det ”fördröjda moment” som du nämner är en intressant iakttagelse. Jag (JS) kunde inte föreställa mig den aspekten innan filmen hade monterats, men vi diskuterade och tänkte en hel del kring hur betraktarens blick och kropp ”sprids ut” och hur spegelfilmen gör att byggnadens insida och utsidan sammanfogas i en bild. Det vi gjort är att spegla byggnadens konstruktion, betraktaren och omgivning i fasaden och att inlemma ett sammanhang i arkitekturen. På så sätt bryts denna typ av arkitekturs retorik om platslöshet och ovilja till att förhålla sig till sin omgivning. Upphävandet av skillnaden mellan insida/utsida är en del av denna retorik. Det är som att transparensen är ett försök till att skapa en illusion av platslöshet genom att blicken hela tiden leds ut från och igenom byggnaden, den är där, men samtidigt inte.
Tottie– Landskronas konsthall ligger oerhört vackert i parken ut mot vattnet och Ven. Det är svårt att inte tänka på Tycho Brahes observatorium där, när man talar om gränsen för det synliga. Det ser ut som en tanke att Jaeneckes och Samuelssons byggnad placerades just här. Gemensamt för Landskrona konsthall och Tycho Brahes Uraniborg är kanske inte så mycket deras funktionalitet utan deras vision att överskrida det synliga till varje pris. Vinden störde Uraniborgs funktionella syfte att stabilt härbärgera astrologiska och astronomiska mätinstrument så till den grad att en ny byggnad fick byggas invid den första byggnaden. Den s.k. ”internationella stilens” byggnader där såväl Landskronas konsthall som Mies van der Rohes Neue Nationalgalerie ingår verkar också brista i funktionalitet – eller åtminstone bjuda extremt motstånd i funktionen som konsthallar. Kanske var det p.g.a. funktionens underordnade roll som Neue Nationalgalerie lätt kunde omfunktioneras från en kontorsbyggnad för Bacardi Rum på Cuba till museum i Berlin. Men till skillnad från Uraniborg så byggs ingen ny byggnad bredvid dessa byggnader om konsten inte passar in och fungerar. Funktionen framstår som underordnad i förhållande till byggnadens vision. I Synrand verkar ni dock vara ointresserade av att rikta en institutionell kritik mot konsthallen. Som ni säger: ” Den står ju där att bruka.” Istället förhåller ni er till arkitekturens starka påverkan på allt i sin omgivning. Men är det som konstnär (eller kanske t.o.m. som människa) idag möjligt att bortse från arkitekturens (och omgivningens) påverkan? Finns det överhuvudtaget utställningsarkitektur som inte påverkar den utställda konsten? Är all byggnation inte behängd med ideologi som man måste förhålla sig till? Måste vi inte också förhålla oss till den vita kuben och den svarta boxen – rum som egentligen just är formgivna som ultimata platser för utställning av konst?
Aarnivaara– Jag skulle nog vilja påstå att det är omöjligt att bortse från det rum eller den plats som konstverket visas i eller är en del av. Frågan är snarare hur man ska förhålla sig till rummets sociala, kulturella och politiska sammanhang. Ett utställningsrum är alltid del av ett sammanhang, men när man har konstaterat det så måste man ju fokusera på någon aspekt av detta sammanhang eftersom det är omöjligt att ta en neutral ståndpunkt. Vi dekonstruerar byggnaden visuellt genom att återspegla den i sig själv. Jag har svårt att sätta fingret på om det är en politisk, social eller kulturell kritik/dekonstruktion eller om tilltaget endast (inte att förringa) är en dekonstruktion av en modernistisk konstruktion och då menar jag bildligt talat byggnadens konstruktion, inte dess ideologiska sammanhang.
Simonson– Vi har försökt använda Landskrona konsthall mer som ett objekt att utsätta för en manipulation, en förstärkning eller utsuddning. Konsthallen blir ett verktyg och ram för att skapa en situation där betraktandet av denna ram står i fokus. Själva ingreppet blir funktionen. Det som finns utanför denna ram har vi exkluderat. I alla fall till hälften. Tanken att bygga en mer funktionell konsthall bredvid Konsthallen är intressant. Allt ställs på huvudet när man förnekar den ursprungliga Konsthallen sin funktion. Vad blir kvar av den då? Den förutsätter ju ett användande. Men att använda något som inte har en funktion... ja, då blir den väl konst... det skulle väl göra byggnaden helt och hållet till skulptur, minnesmärke… så småningom ruin?
/ Sophie Tottie