Minnet av blicken släcks aldrig
Blicken. En intensiv blick. Den möter oss och den följer oss – in i de olika rummen, längs med de vinklar och vrår som vår egen blick inte når. Porträttet av en ung kvinna. Hennes blick är starkt närvarande här och nu, den känns nästan fysisk mot kroppen. Och samtidigt vilar något tidlöst över den, som om den tillhör en flytande era – en tid som inte tillåter sig begränsas av detaljer.
Tiden, blicken och minnet är tre beståndsdelar som binder samman en målerisk undersökning som Jakob Simonson arbetat på med ett par års mellanrum. Båda verken – Utsläckning, 1999 och Raderar, 2001 – är porträtt av en ung kvinna. Båda versioner bär på försök att laborera med bildfragmenten – att släcka ut eller radera – att balansera ljus och mörker för att till slut, genom den måleriska processen, arbeta fram den positiva/negativa målningen av den ursprungliga bilden.
Processen följer en enkel logik. Ett fotografi projiceras på en yta och genom att lägga på bildens komplementära färgnyanser – svart färg täcks med vit, grön täcks med rött – framträder så småningom bildens negativ. Punkt för punkt suddas den projicerade bilden ut genom sin egna negativa version. Resultatet är två separata bilder som när de sammanförs släcker ut och raderar varandra. Men minnet av blicken släcks aldrig, och det är här Jakob Simonsons arbete tar vid. Ett arbete som undersöker blicken och upplevelsen av blicken genom rumsliga och måleriska ingrepp, tillägg och förskjutningar.
Tydliga minnesbilder är alltid fragment, en amalgamering av knivskarpa detaljer och diffusa tidsbegrepp. Minnen framträder halvt synliga, halvt dolda bland skuggor som förflyttar sig beroende på var man står och när man tittar. Att släcka eller radera upplevelsen av en bild genom att framkalla dess negativ är därmed en omöjlighet. I Jakob Simonsons försök framträder snarare minnesbildens kropp, en blick som inte lämnar oss med sin närvaro.
/ Elena Tzotzi, 2016