Svaret bakom kulisserna finns i tomrummet
Vakuum. Bortsett från att Johanna Billing på temat This Is How We Walk on the Moon alltjämt - och fram till den 16 november - visar ett urval av sina videoverk i ett avgränsat rum befinner sig Malmö Konsthall i det vakuum som uppstår mellan två utställningar. Sergej Jensens och Josef Shaus verk monteras ner och byggnaden har blivit av med sin av Isa Gentzen kreerade hårresande frisyr av bambupinnar, allt för att bereda plats för Elechtrohype, den femte biennalen för datorbaserad konst som öppnar i mitten av månaden. Men varför inte utnyttja den påtvungna dödtiden till något positivt och kreativt? Tanken slog konsthallschefen Jacob Fabricius som inviterade Jakob Simonson, som så sent som i våras avslutade sina läroår vid Malmö Konsthögskola, att skapa något som både kunde göra Konsthallen till ett attraktivt besöksmål också mellan två huvudutställningar och samtidigt fungera som en "bro" till Billings utställning. Det förbluffande resultatet blev installationen Kulisserna, som i en mångvinklad kombination av öppna och slutna rum leder från konsthallens restaurang till salen med videoverk.
Enkelhet som bedrar. Vid första anblicken ter sig installationen rätt enkel, uppbyggd som den är av ett stort antal moduler, som skapats genom att kraftig, gummiaktig och halvt genomskinlig plast spänts mellan rektangulära ramar av smala, ljusa trälister vilka sedan fogats samman till tak och väggar. Men det är en enkelhet som bedrar. Kulisserna är en form av arkitektur i arkitekturen, ett minimalistiskt eko av Anselms funktionalistiska byggnad men också en arkitektur som leder tankarna till den traditionella japanska modularkitekturens välbalanserade spel mellan horisantaler och vertikaler. Och inte nog med det. Installationens skiftande takhöjder och växelspelet mellan öppna och slutna rum ger upphov till skulpturala effekter som kraftigt understryks av ljuset som silas genom den transparenta plasten. Svala blåtoner från konsthallens takfönster når in i installationen och blandas med det varma gula ljuset från olika arbetslampor. Längst i fonden anas ett vitt skimmer från avlägsna perspektivfönster och därtill grå skuggor som skapas av kulissernas vinklar -allt rörligt och föränderligt beroende på hur man förflyttar sig och hur de olikaljuskällorna ändrar karaktär. Ljuset bidrar således till att understryka installationens skulpturala kvaliteter men framför allt tillför det verket en närmast immateriell, målerisk dimension. Summan av dessa enskildheter blir att Simonson skapat något så sällsynt som en fullödig syntes mellan arkitektur, skulptur och måleri. Med andra ord ett tredimensionellt "allkonstverk" avsett att upplevas inifrån.
Rummen skiktas. Den bakomliggande konsthallen är integrerad i denna upplevelse. Så ock de människor och arbetsredskap som låter sig anas som tvådimensionella skuggor i rummet utanför. Kulisserna förlängs och rummet/rummen skiktas. Förvandlas till ett tredimensionellt svar på Sigmar Polkes transparanta "drömbilder" och postmoderna verk av till exempel Ola Billgren och Nina Sten Knudsen. Även om Kulisserna framstår som ett verk där arkitektur, skulptur och "måleri" uppgått i en högre och odelbar helhet framstår ändå verkets måleriska kvaliteter som mest förbluffande. Det har sin förklaring. Jakob Simonson var "från början" en målande konstnär och har dessutom tillbringat en del av sin lärotid på Valand i Göteborg som tydligen är och förblir kolorismens- också den subtila kolorismens - högborg. I monokromier, enfärgsmålningar, har Simonson arbetat upp sitt färgsinne, sin känsla för nyanser och osynliga övergångar för att sedan kunna använda färgen, eller snarare färgens måleriska egenskaper, som medaktör i sina arkitektoniskt/skulpturala installationer. I Kulisserna låter han ljuset träda i färgens ställe och resultatet blir en installation som är både minimalistisk och komplex, fysiskt påtaglig och immateriell, enkel men också romantiskt hemlighetsfull med bakomliggande skeenden som blott låter sig anas.
"Dödtid" blir konstupplevelse. Jakob Simonson har otvivelaktigt lyckats med sin uppgift: att förvandla "dödtid" till en konstupplevelse. Han är kontrakterad för ytterligare två "in between "-installationer. Bra. Kulisserna ger mersmak. Inte tu tal om saken.
/ Britte Montigny