Gräsligt skönt
”Plötsligt händer det”, lyder en välkänd slogan. Det plötsliga behöver givetvis inte vara en enkel penningvinst, det plötsliga kan bestå i att man i tunnelbanan springer på en gammal vän för första gången på tjugo år, ser en tajgasångare på en gren i trädgården, knäcker ett svårt matematiskt problem … eller får en lika fantastisk som oväntad konstupplevelse. Mitt första möte med Jakob Simonsons målningar var en sådan upplevelse. En plötslighet som slår vilken trisslott som helst – med råge.
Det monokroma måleriet har alltid fascinerat mig. Kanske inte då Yves Kleins väl färgstarka blå målningar så mycket som Kazimir Malevitjs, Robert Rymans och andra konstnärers vita bilder. Hur är det möjligt att med en enda färg skapa så intensiva upplevelser? Vitt på vitt borde vara en estetikens återvändsgränd. Så är det säkert, men även gränder kan vara fasligt vackra.
En del forskare har frågat sig: Vilken färg har universum? Frågan är inte helt enkel att besvara. Om universum varit en målning som vi kunde betrakta på avstånd hade vi kanske genom en okulär besiktning av verket kunnat komma överens om färgen. Men så enkelt är det inte – vi är alla en del av helheten. Detta enkla faktum ställer till det för oss.
Först trodde man att universum var grönt, idag tror forskarna att det är vitbeige. Kosmisk latte fick färgen heta. Ett halvljummet, lite sumpigt namn på en inte alltför attraktiv färg med färgkoordinaterna 0.00, 0.03, 0.09, 0.00 i CMYK-rymden (cyan, magenta, gult, svart).
Vad har monokromatiska målningar och kosmisk latte med Jakob Simonsons konst att göra? Simonsons målningar är inte monokroma – de är skenbart monokroma. Jämförelsen med det monokroma måleriet är inte bara haltande utan direkt felaktig. För mig är detta en viktig insikt. Simonsons målningar är fulla av färger, på samma sätt som universum inte är målat med en enda nyans av beige.
Simonsons målningar är uppbyggda av närmare tvåhundra lager transparent färg. Först rollar han ett lager cyan, sedan ett lager magenta och så ett lager gult. Sedan börjar han om igen. Varje lager rollas tunt, mycket tunt över aluminiumskivan. Av och till tar han fram slipen och putsar bort alla spår av rollerns knottrighet men därmed inte spåren av handens rörelse. Slipningen blottlägger djupet, frilägger målningens rumslighet. På ett märkligt sätt kommer vi närmare bilden. Skönheten uppstår givetvis inte direkt, en handfull skikt gör ingen målning. Ett lager av vardera cyan, magenta och gult blir en ganska platt, ointressant bild – inget djup, inget liv. Det är först efter 60, 90 eller 120 lager av färg som målningen börjar leva – djupet är viktigt.
Men det gäller att sluta i tid, att inte lägga på för många lager med färg. Ett par skikt för många och magin är borta. Parallellen med den fotografiska processen ligger nära. En felexponerad bild är inte sällan livlös, mörk och andefattig. Men var går gränsen? För varje utställning har Simonsons målningar blivit lite mörkare. Färgskikten har blivit fler.
Blandar man cyan, magenta och gult i lika delar uppträder en mörk och ganska dorsk, brungrå ton. Men när dör målningen, hur många lager färg, hur mycket pigment behövs? Gränsen mellan målning och objekt, måleriskt djup och själlös yta, är tunn. Exakt var denna demarkationslinje ligger är vad Simonson försöker ta reda på – om han vill korsa den är en annan fråga.
Simonson har också byggt sina målningar med himmelsblått och den paradoxala färgen lampsvart. Den senare kulören täcker framsidan, eller är det baksidan, av de tre paneler (två mycket stora och en mindre) som han ställde ut på Moderna Museet i Stockholm 2010. Bone, black, lamp, black ... a second from half a second ago är en installation; panelerna och deras ställningar i trä och järn utgör en helhet och visar hur viktigt rummet, byggnadskonsten, är för Simonsons konstnärskap. Det vi ser är tvärsnitten av ett sovrum, en dörröppning och ett vardagsrum. Det den svarta färgen avbildar är luftrummet mellan golv, väggar och tak. Det vi själva måste försöka få grepp om är volymen. Tvärsnittet avslöjar inte mycket om rummets form, antalet tänkbara möjligheter är kittlande många.
Simonsons målningar är inte sällan direkta avbildningar av olika arkitektoniska former. Det kan vara ett fönster eller helt enkelt den yta som bildas av tomrummet mellan några bärande element. Detta är också skälet till att målningarna ibland har märkliga former och oförklarligt sträcker sig ut från väggen. I den serie objekt som alla har titeln Camera, är det inte längre en fråga om inspiration och inflytande, här handlar det om konst som arkitektur eller arkitektur som konst. Här finns även ett släktskap med Rachel Whiteheads inverterade skulptur. Det frånvarande rummet, den inverterade arkitekturen, bidrar till skönhetsupplevelsen. Jämförelsen skall dock inte dras för långt. Simonsons Bone, black, lamp, black ... a second from half a second ago är kanske mer en teaterscen, en kuliss, där vi, betraktarna, iscensätter skådespelet.
Även denna gång, här på utställningen på galleri Belenius/Nordenhake, visar Simonson en "Camera". Cameran är en spegelvänd modell av galleriet i skala 1:15. Galleriets insida har täckts med speglar. Det dagsljus som faller in genom galleriets fönster och som sedan fångas av ”kamerans” linser (fönster) kommer att studsa runt mellan speglarna och skapa skenbart monokroma bilder – ”lager av lager” med färg.
Samtida gallerier och konsthallar presenterar idag de verk de ställer ut i ett artificiellt, nästan perfekt ljus. Det hela blir lätt sterilt, standardiserat och inte minst likformigt. Personligen föredrar jag, trots alla nackdelar, ett levande naturligt ljus. Simonsons målningar skall man definitivt betrakta i dagsljus. Det riktigt klara, varma dagsljuset gör att man kan blicka ner genom djupet av färglager – se alla skiftningar och nyanser som primärfärgerna skapat. Särdeles vackra är målningarna när endast en begränsad yta träffas av solens strålar. Till exempel när vårsolen smyger sig in genom ett fönster och letar sig bort till målningen. Att följa ljusets utbredning över bilden är milt magiskt.
Vad har umgänget med Simonsons konst lärt mig? Uppenbarligen en massa ”icken”. Att målningarna inte är monokroma, att det inte är spännramen eller pannån som avgör deras storlek och form, att de inte har samma kolorit som universum, att de inte … Men framförallt att de är gräsligt vackra.
/ Nils-Eric Sahlin